En gång levde här i trakten en ung man som kallades Esbjörn. Efter hans död lät fadern, som hette Idal resa en minnessten över sonen. Det var i mitten av 1000-talet.
Esbjörn dog, kanske i ett krigståg till främmande land, men fadern ville att hans minne skulle leva. Ingen som gick eller red på den mångtusenåriga stigen uppe på åsen kunde undgå att se den mäktiga stenen där nere på åkern i Lund.

Översatt till dagens språk lyder texten på följande sätt:
Idal-ra lät resa denna sten efter Esbjörn, sin som. De voro ... Sven och Arnfast och ... E... De (voro) ... Gud hjälpe själ och Guds moder. Rätta runor högg Åsmund.

Notera: ... att det är ord man ej kunnat tyda, pga. att stenen legat avbruten och att skärvor fallit bort.